Det är utställning med Bella i Mullsjö i morgon! Känner mig ändå ganska lugn.
Det är andra gången i mitt liv jag ställer ut, förra gången ställde jag min tidigare stora blodhund hane Alfonso, år 2008.
Jag var bara 15 år då! Det gick bra för att vara första gången.. och med den hunden. Vi fick ettor!

Det var inte så lätt att hantera Alfonso på grund av all otur vi hade. När han var valp blev han illa biten av en annan hund i örat som gjorde att han blev ganska isolerad det första året, han var inlagd i någon vecka. Där fick han sitta i bur, bland sitt eget kiss och bajs. Jag blev faktiskt riktigt ledsen och arg när vi kom dit, över att se min älskade lilla vovve få sitta i den där buren bland skiten, han luktade så illa!

Han fick gå runt med örat fastsytt ovanpå skallen så att det skulle läka eftersom öronen hänger och släpar i marken och i matskål m.m. Innan hade de provat flera olika metoder för att såret skulle kunna läka. 
De hade även slipat ner hans klor till pulpan så att han inte skulle kunna klia upp något, det var lite blodigt på vissa klor av slipningen. Han hade nog ont. Han var nära på att stryka med av infektioner och andra problem.
Men vi hjälptes åt hålla såret rent och lyckades få det att läka. Det tog sin tid.

Efter detta blev han livrädd när man skulle ta i hans öron eller tassar, misstänksam över huvud taget. Tillslut gick det knappt inte alls, han blev nästan agressiv. Något som jag otroligt nog lyckades träna bort helt och hållet!
Med hjälp av min egen envishet.
Jag var inte rädd för Alfonso, jag visste att han aldrig skulle äta upp mig. Han ville bara skrämma bort mig eftersom han tyckte det var läskigt och obehagligt. Man lär sig att se vad hunden vill tala om och det gäller att inte visa osäkerhet i såna här lägen.
Jag gjorde om situationerna till något positivt, tog fram riktiga godbitar som jag gav honom medan jag höll på med hans öron.

Klorna och tassarna var också ett stort problem, där fick jag faktiskt till en början köra med munkorgen när jag skulle klippa. Här hade Alfonso växt till sig rejält, våran familj som lyckats välja den största blodhunden i kullen.
Utan käften är hunden inte så tuff. Jag klippte, tryckte in en godbit i munnen på Alfonso och fortsatte så lite i taget, efter några tillfällen så kunde jag börja skippa munkorgen. Jag var bara noga med att få det hela positivt.
Baktassarna var även en utmaning, för att ha kontroll så la jag alltid Alfonso på sidan och klappade hela honom och berömde lugnt medan jag klippte de bakre tassarna, jag försökte se till att han kände sig avlappnad.

Tillslut ska ni veta att han älskade när jag kom med klosaxen, han satte sig alltid framför mig och sträckte fram tassen, ibland båda två upp i mitt knä. Och lade sig även på sidan själv när jag skulle klippa baktassarna.

Sen har stackars Alfonso även överlevt en magomvridning, han var en väldigt stark hanhund.
Dessa sorgliga händelser gjorde honom osäker och misstänksam, det gjorde att han inte riktigt funkade i vissa situationer. Väldigt tråkigt när han var så underbar och snäll inom familjen.
Alfonso var en riktig familjehund.

Jag och Alfonso 2008